Mental prepping – krisreaktioner och varför man aldrig får tappa hoppet

Vi människor har en fantastisk förmåga att anpassa oss, lära nytt och uthärda situationer som är nya för oss. I annat fall hade vi som art inte uthärdat tusentals år av svält, pandemier, krig, naturkatastrofer och andra umbäranden utan sedan länge sedan gått under.

I en krissituation kan läget förändras snabbt och skilja sig från den trygga vardag vi är vana vid. Det är en naturlig reaktion att så långt som möjligt försöka hålla sig kvar i tanken att det trygga ska bestå för alltid. Det gör också att vi reagerar olika när ett hot plötsligt blir verkligt. Vissa agerar konstruktivt direkt emedan andra blir apatiska eller blir inriktade på att fly från situationen.

Krisreaktioner vid inledningen av pandemin som exempel

Passivitet kan också handla om att man är inriktad på att försöka förstå vad som händer. När det stod klart att Covid-19 skulle innebära direkta konsekvenser för vårt sätt att leva, sjukhusen började fyllas av allvarliga fall och rubrikerna om dödsfall började förkomma i medierna – så insåg de flesta av oss att det var något helt nytt som drabbat oss.

I första läget fastnade många framför nyhetssändningarna och försökte efter bästa förmåga att följa händelseutvecklingen. Sociala medier fylldes av en blandning av nyheter från andra länder, rykten och konspirationsteorier.

Under några märkliga dagar i mars 2020 så bevittnade jag själv en person i gasmask på en buss i Stockholm och även hur två män stod på knä på ICA Kvantum och delade upp de sista konserverna i hyllan mellan sig och sedan önskade varandra lycka till. I efterhand kan man le åt det hela, men det visar bara att där och då var osäkerheten om vad som skulle hända stor – och att vi har olika sätt att reagera och agera i krissituationer.

När många ställde om till hemarbete ändrades vårt beteende och vårt sätt att konsumera – toalettpapperet tog slut i många butiker när fler gick på toaletten hemma istället förrän på jobbet och tomma butiker på grund av störda distributionskedjor gjorde att läget ibland kändes smått apokalyptiskt. Vi slutade konsumera och både hotell, handel och restauranger fick dra ner och ställa om sin verksamhet samtidigt som hushållen gick på knäna.

Efter bara några månader visste vi mer om hur viruset spreds och myndigheterna hittade en balans i hur man agerade, som accepterades av de flesta – även om konspirationsteoretiker fortsatte att sprida misstro om både vaccin, åtgärder och virusets ursprung och spridning, eller om det ens fanns. Men hos den stora massan mobiliserades ett hopp och en kampvilja att vi skulle klara det tillsammans. ”Håll i – håll ut” och ”Vi ställer inte in, vi ställer om”

Keep calm and carry on – från andra världskrigets Storbrittanien. Att acceptera läget och försöka hitta en normalitet är en nyckel för att hantera både korta och långa kriser.

 

 

Förnekelse och att inte vilja se riskerna: Invasionen av Ukraina

Inför Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina i februari 2022, så fanns en bred uppfattning att Rysslands truppsammandragningar vid gränsen var en bluff från Rysslands sida. Kriget hade i själva verket pågått sedan 2014 och Rysslands annektering av Krim, som följdes av rysk intervention av Donbass och Luhansk i östra Ukraina.

Det ryska informationskriget bidrog ömsom till att förvirra om Rysslands intentioner och i västvärlden så bedömde även många underrättelsetjänster att Ryssland inte skulle vara så dumma att man faktiskt gick över gränsen, med de konsekvenser det skulle innebära för internationella relationer. Samtidigt ville man inte släppa hoppet på en fredlig lösning. Även hos en stor del av Ukrainas befolkning fanns en känsla av overklighet och att det föreföll orealistiskt att man skulle drabbas av ett fullskaligt angrepp. I Sverige och andra länder fanns en tro på att vi inte längre levde i en tid där krig ens var möjligt och om det skulle ske, så var det i en skala som inte skulle påminna om ett ”riktigt storkrig” utan mindre operationer.

När invasionen väl inleddes ledde det till stora flyktingströmmar med dåligt förberedda ukrainare som letade sig längs vägarna till fots, samtidigt som det stod klart att vår bild av evig fred i Europa, inte längre stämde med verkligheten.

Vi tenderar att tolka att en motståndare tänker som oss, har samma värderingar och skulle agera på samma sätt som oss i vissa situationer – detta kallas spegeltänkande. Ryssland agerar efter andra värderingar och spelregler och kan därför inte tolkas genom att göra en sannolikhetsanalys baserat på vårt sätt att se världen.

 

Treregeln – en preppingklassiker

 

Den så kallade tre-regeln är klassisk inom prepperkretsar och handlar om hur länge vi klarar oss utan tillfredsställa våra grundläggande behov. Reglerna är inte några exakta angivelser utan mer generella betraktelser om hur olika behov står emot varandra. Tre- regeln lyder:

Tre veckor utan mat

Detta är en mycket generell regel som varierar beroende på kroppskonstitution, hälsotillstånd och andra förhållanden. Om kroppen inte får mat använder den först den mest lättillgängliga energin, glukos från musklerna och levern. Därefter använder kroppen fettreserver och även bryta ner muskelvävnad. Vid svält som uppstår efter ett par veckor, börjar kroppen använda proteiner och vävnader från vitala organ. Hos en frisk människa klarar sig alltså kroppen länge utan tillförsel av ny näring, men förmågan att orka och fatta beslut minskar med mindre näringstillförsel – och mat är också en viktig moralbooster när vardagen är upp och ner.

Tre dagar utan vatten

Tillgången till rent vatten är mycket viktigare än mat, men den exakta tiden beror på samma sätt som för mat, på hälsotillstånd men också på externa faktorer som hur varmt det är och hur aktiv man är. Redan efter ett dygn börjar det kännas jobbigt med sämre koncentration och fysisk styrka och när vätskebristen blir värre börjar man att känna yrsel och förvirring – efter tre till fem dygn är risken för att överleva. Det är med andra ord viktigare att du fyller vattendunkar eller köper flaskvatten så att alla i hushållet får sitt behov av vatten, än att du ger dig ut och köper konserver och torrmat.

Tre timmar utan skydd

Tre timmar utan skydd handlar om kroppens förmåga att uthärda extrema situationer som kyla och värme – alltså kroppens förmåga att bibehålla temperaturen inom det temperaturspann där vi fungerar normalt. I vårt klimat är det därför viktigt att säkerställa att du och familjen har möjlighet att må bra även om bostaden blir utkyld under en period, eller att du har varma kläder eller filtar om du ger dig ut på vintervägarna.

Tre minuter utan luft

Att inte få luft under tre minuter kan leda till medvetslöshet eller hjärnskador. Ju längre tiden går, desto större är sannolikheten för att neuronerna i hjärnan påverkas och bestående hjärnskador blir mer sannolika.

Tre sekunder utan hopp 

Denna regel är kanske den mest fundamentala i tre-regeln. Om man börjar tänka tanken att läget är hopplöst är risken större att man ger upp eller drabbas av panik. Det är lätt att bli apatisk och att inte göra det man kan för att faktiskt göra skillnad i situationen. Det är också därför som det är så viktigt att vara trygg med att man har kunskaper och grundläggande utrustning för att kunna klara situationen.

Andra nycklar för att bibehålla lugn och börja agera är att försöka nå acceptans för situationen. Det är absolut avgörande att försöka mobilisera rätt inställning till utmaningen – du  klarar dubbelt så mycket som du själv tror.

Illustrationen är en klassisk illustration från en soldatinstruktion från 80-talet och visar hur vi kan mobilisera kraft genom motivation och tilltro till vår egen förmåga. Även om man är trött, rädd och inte vet exakt vad som kommer hända så är det viktigt att inse att den mentala inställningen betyder hela skillnaden om man ska klara utmaningen, oavsett vad den består i. Det gäller såväl för arméns jägarförband som för alla oss andra.

Psykologi och forskning om krishantering visar att människor som behåller hopp och målmedvetenhet har större chans att klara svåra situationer. Att mentalt “inte ge upp” kan vara skillnaden mellan att agera eller bli paralyserad.

•    Resiliens: När man vägrar ge upp, stärker man sin motståndskraft. Det betyder inte att man inte får känna rädsla, sorg eller trötthet, utan att man trots känslorna fortsätter ta steg framåt.

•    Kontrollkänsla: Att hålla fast vid en tanke som “jag kan påverka något, hur litet det än är” ger en känsla av kontroll, vilket är en viktig faktor för att hantera stress.

•    Små mål: Att aldrig ge upp behöver inte vara storslaget. Det kan handla om något så enkelt som att hålla ut en minut till när det känns extra tufft eller fokusera på en liten konkret uppgift.

•    Skillnaden mellan acceptans och uppgivenhet: Ibland måste man acceptera situationen (sådant man inte kan förändra), men det är inte samma sak som att ge upp. Acceptans kan frigöra energi för att fokusera på det man faktiskt kan påverka.

Kort sagt: Att mentalt inte ge upp i en kris är ofta det som håller människor vid liv, vid förnuft eller i rörelse mot en lösning. Men styrka kan också vara att våga bryta ihop en stund – så länge man reser sig igen.

 

Psykologiska strategier för att inte ge upp

 

1.    Dela upp allt i små steg

– När helheten känns övermäktig, fokusera på nästa lilla handling: dricka vatten, ringa ett samtal, ta ett andetag.

– Små segrar bygger upp kraft och hopp.

2.    Självaffirmation och inre monolog

– Vad vi säger till oss själva blir ofta vår verklighet. Att upprepa “jag klarar en stund till” kan hålla hjärnan fokuserad på överlevnad istället för panik.

3.    Symboliskt ankare

– Hitta något som ger mening: en person du vill återse, ett mål, en tro, eller en devis som ”Håll i – håll ut”. Det fungerar som en kompass i kaos.

4.    Acceptera känslor utan att fastna

– Det är normalt att känna rädsla, ilska eller förtvivlan. Att erkänna känslan men inte låta den styra beslut gör dig mer flexibel.

5.    Visualisering av framtiden

– Att föreställa sig ett scenario där man klarat sig stärker hoppet och ökar motivationen.

Exempel från verkliga kriser

•    Överlevare av flygolyckor eller naturkatastrofer har ofta vittnat om att det var viljan att återse familjen eller att “inte dö här” som fick dem att fortsätta trots skador och hunger.

•    Fångar i koncentrationsläger under andra världskriget beskrev (t.ex. Viktor Frankl i Man’s Search for Meaning) att de som hade en inre mening – en person, ett mål, en framtidsvision – hade större chans att överleva.

•    Krigszoner och motståndsrörelser: Människor som trots extrem utsatthet hållit fast vid hopp och envishet kunde organisera sig, hjälpa andra och återhämta sig snabbare efteråt.

•    Sjukdomskamp: Studier på patienter med svår cancer eller kroniska sjukdomar visar att hopp, mål och psykisk styrka påverkar både livskvalitet och i vissa fall överlevnad.

Slutsats: Att aldrig ge upp mentalt är inte en “superkraft” man måste födas med – det går att träna. Genom små steg, inre dialog och ett starkt “varför” blir man mer motståndskraftig i kriser.